Efter all mat och allt socker på måndagen, tyckte jag att det passade mer än väl att joina Josse på en joggintur mot kvällen.
Vädret var perfekt och allt kändes på topp.
Kolhydratsladdning at it's best.
Vädret var perfekt och allt kändes på topp.
Kolhydratsladdning at it's best.
Vi sprang ner mot vattnet, runt Brändöpotten och när vi kom tillbaka vid sjukhuset där vi skulle avsluta så kändes det så pass bra att jag bestämde mig för att fortsätta lite till. Som mål hade jag att springa 10 kilometer, något jag inte gjort på många år.
När jag kommit upp i 10 kilometer kände jag ändå att pulsen var så pass stabil och orken fanns kvar,
så jag bestämde mig för att se hur långt jag orkar.
så jag bestämde mig för att se hur långt jag orkar.
Nästan 16 kilometer senare (15,5 km tror jag mer på än vad Sportstracker och Fitbiten sa), så landade jag hemma på gårdsplanen igen.
Och det kändes bra!
Under våren har jag funderat om jag ska anmäla mig till ett halvmarathon - för nog skulle det ju vara lite häftigt!
Kollade nyss upp att Vasa ordnar det, den 2.9.. så jag ska fortsätta fundera lite till.
Och det kändes bra!
Under våren har jag funderat om jag ska anmäla mig till ett halvmarathon - för nog skulle det ju vara lite häftigt!
Kollade nyss upp att Vasa ordnar det, den 2.9.. så jag ska fortsätta fundera lite till.
Dagen efter gjorde det fruktansvärt ont vid sidan av knäna, men mot eftermiddagen hade även den värken gett med sig.