/ Löpning / Träning /

När man orkar mer än vad man tror


 
 
Efter all mat och allt socker på måndagen, tyckte jag att det passade mer än väl att joina Josse på en joggintur mot kvällen.
Vädret var perfekt och allt kändes på topp.
Kolhydratsladdning at it's best.
 
 
 
 
 
Vi sprang ner mot vattnet, runt Brändöpotten och när vi kom tillbaka vid sjukhuset där vi skulle avsluta så kändes det så pass bra att jag bestämde mig för att fortsätta lite till. Som mål hade jag att springa 10 kilometer, något jag inte gjort på många år.
 
 
När jag kommit upp i 10 kilometer kände jag ändå att pulsen var så pass stabil och orken fanns kvar,
så jag bestämde mig för att se hur långt jag orkar.
 
 
Nästan 16 kilometer senare (15,5 km tror jag mer på än vad Sportstracker och Fitbiten sa), så landade jag hemma på gårdsplanen igen.
Och det kändes bra!
Under våren har jag funderat om jag ska anmäla mig till ett halvmarathon - för nog skulle det ju vara lite häftigt!
Kollade nyss upp att Vasa ordnar det, den 2.9.. så jag ska fortsätta fundera lite till.
 
 
Dagen efter gjorde det fruktansvärt ont vid sidan av knäna, men mot eftermiddagen hade även den värken gett med sig.
 
 
/ Allt och inget / Träning /

Happy Birthday to me


 
 
Så var jag inne på mitt 25:e varv runt jorden.
Känns riktigt fint, och jag hoppas att framtiden har lika mycket gott med sig som tidigare.
 
 
 
 
Blev överraskad med en vacker blombukett på jobbet igår.
 
 
Borde egentligen inte ha blivit förvånad, för alla får blommor när de fyller år,
men på något vänster hade jag lyckats glömma bort det. 
 
 
Och i morse när jag steg upp sa Matts att han har gömt en present någonstans i köket.
Hittade detta paket bland riset och makaronförpackningarna - lyckan!
Jag har suktat efter dessa kompressionstights i flera år!
 
 
Så nu ska jag ut i solskenet (förstås går solen i moln i skrivande stund... och nu kom den fram igen!) tillsammans med Niisi på en länkki.
Måste ju inviga mina nya träningskläder genast heti och med detsamma!
 
 
/ Träning /

Vår i luften


 
 
Lördagen levererade verkligen perfekt väder! Plusgrader, blå himmel, strålande sol och så var det nästan helt vindstilla.
 
 
 
Jag gjorde därför det enda rätta, efter jag ätit sen frukost och klätt på mig - jag snörade på mig löpskorna och for ut på länk. Det var inte bara jag som tänkt den tanken, märkte jag när jag sprang längs med vattnet. Det var många andra ute och samlade D-vitamin, och med vädret vi hade var det ju inte svårt att förstå varför.
 
Själv hade jag tänkt börja länka sakta och försiktigt, med målbilden att "orkar jag 2-3 kilometer är jag nöjd". När jag sprungit 3,5 km tittade jag på pulsklockan och kände att jag absolut kunde fortsätta lite längre ännu. Mottot som jag tänkte under resten av färden var: 'sakta men säkert så länge det far framåt'. Annars har jag lätt för att springa för fort, som såklart gör att jag inte orkar så värst långt. När jag kom hem visade Sportstrackern och pulsklockan en färd på ca 5,5 km - så jag är helt klart nöjd med vårens första länkki. Annars brukar ju den inte bli så värst lång, och inte kännas så värst rolig. Antar att vårvinterns alla högpuls-pass har gett ett litet försprång denna vår.