Del 1 hittar ni -här- .
På onsdag morgon (vecka 37 + 2) vaknar jag alltså strax före 7, med sammandragningar som dyker upp av sig själv med ca 5-10 minuters mellanrum men som inte gör ont.
Jag märker rätt så fort av att de verkar ha bråttom på förlossningen denna morgon, när de har tid att komma in med nästa cytotec först kl. 7:45 (det blir min tredje tablett). Nu börjar den psykiskt jobbiga biten. Jag tycker inte att jag märker av tabletten alls. Jag sitter instängd på mitt rum och är helt ensam. Eftersom de har bråttom på förlossningen har ingen tid att se hur läget är med mig, utan svänger bara snabbt in för att sätta igång CTGn med jämna mellanrum. De säger att en läkare kommer komma in för att kolla läget före kl. 12, men till sist får fråga efter läkaren när ingen sådan dyker upp. Jag promenerar fram och tillbaka mellan wc:n och observationsrummet för att försöka få igång nå värkar, då det absolut inte underlättar att sitta still i en säng. Det känns verkligen tufft att vara instängd där på rummet, utan någon att prata med. Där och då skulle det nog ha varit skönt att corona-restriktionerna inte skulle ha funnits, utan att pappan skulle ha fått vara med... Där emellan har jag i samband med lunchen fått en till cytotec tablett (nr. 4) kl. 12.25.
Frukost, netflix och inget mer att göra på rummet.
Läkaren kommer in närmare kl. 14. Under tiden har hunnit underhålla mig med både bok, netflix och pratat i telefon med vår doula. Läkaren säger att det går framåt, men inte så mycket mer. Uppgiven ringer jag både Matts och doulan och säger att "det händer ju ingenting, vi får nog ingen bebis idag heller!". Jag fortsätter att prata i telefon med doulan, som hjälper mig att andas igenom värkarna samtidigt som vi pratar om både ett som annat för att jag ska få tänka på något annat än att jag är instängd i ett observationsrum. Kl. 14:30 kommer två barnmorskor in i rummet, för att göra inre undersökning. Halvtimman före har jag börjat få regelbundna sammandragningar (ca 2 minuters mellanrum) som jag andats igenom rätt så lätt tillsammans med doulan per telefon. Jag tror ändå inte att något hänt, så jag blir väldigt förvånad när de säger att jag är "åtminstone 4 cm öppen, och nu får jag ringa in Matts till förlossningen!". Där och då släpper nog nån nervositet inom mig, för jag börjar gråta då jag blir så glad, samtidigt som jag känner att sammandragningarna börjar göra mer och mer ont för var gång.
Jag ringer åt Matts kl. 14:45 och ett par minuter senare hör jag hans röst i aulan.
Nu är förlossningen igång!
Nu är förlossningen igång!
Ungefär kl. 15 är vi installerade i förlossningssal nr. 3 och jag börjar genast använda lustgas. Jag frågar ändå rätt så fort om jag inte skulle få bada, då det fungerade så bra sist. Så mellan 15:15-16:50 ligger jag i badet där värkarna går helt bra att ta då man samtidigt får använda lustgas. Matts har satt på musik i bakgrunden och det blir en trevlig stund, i lugn och ro för oss själva. Det är skönt att få vara bara vi två en stund, då vi fått höra hur bråttom perosnalen har det idag. Tydligen har det varit kö till förlossningssalarna på förmiddagen och än verkar det inte lugna ner sig. Barnmorskorna hann ändå säga, att ifall vattnet går eller jag börjar känna tryck neråt är det dags att skynda sig upp. Så när jag börjar känna en tryckande känsla där i badet tvingar de mig upp, och rusar iväg med mig i en rullstol mellan två värkar tillbaka till förlossningssalen. Där blir jag ändå väldigt besviken när de säger att jag "bara" är öppen 5 cm. Jag har SÅ ont och ingen ställning tycks underlätta. Profylaxandningen i lustgasmasken går sisådär men att slappna av är helt omöjligt. I det här skedet tar även en ny barnmorska över då det är skiftesbyte på avdelningen.
Bad och lustgas - en bra kombo!
Det känns verkligen att kroppen jobbar nu, för mellan kl. 17-18:30 kommer värkarna med ca 20 sekunders mellanrum och de hinner knappt ta slut före nästa är på väg. Det bestäms att de ska sätta PCB-bedövning kl. 17.05, samtidigt som de tar hål på hinnorna så att vattnet går. Jag tycker inte att PCBn fungerar så väldigt bra, utan står mest och tar värkarna i gasmasken. En timma senare får jag samma bedövning en gång till men den hjälper inte mycket den här gången heller. Lite gladare blir jag ändå när de säger att jag plötsligt är 8 cm öppen, klockan är då 18.00!
Nu går det riktigt fort. När klockan börjar närma sig 18.30 säger de att jag är fullt öppen, och att jag får börja krysta eftersom jag själv känner att det inte går att hålla emot mycket längre till. Det är en lättnad att äntligen få "göra något". Barnmorskan är ändå väldigt noga med att berätta att krystskedet behöver gå kontrollerat till den här gången (till skillnad från när Edvin föddes) och att det är viktigt att jag lyssnar på vad de säger att jag ska göra. Jag känner mig väldigt trygg den här gången, då det är tre i personalen (2 anställda + 1 praktikant) med mig under krystskedet som verkligen ser till att allt går till i lagom takt.
Redan 5 minuter senare föds vår lilla flicka fram,
som väger 3715 gram och är 52,5 cm lång och hon är alldelses perfekt!
som väger 3715 gram och är 52,5 cm lång och hon är alldelses perfekt!
Vid det här skedet får vi veta att hon är den sjunde bebisen att födas den här dagen, och än hinner det födas fyra till innan dagen är slut. Eftersom det ändå lugnar ner sig på förlossningen mot kvällen, får Matts stanna mycket längre än de "2 timmar" som är sagda. Vi hinner äta "födelsedagsbrickan" i lugn och ro, jag hinner duscha och vi får ta in allt som hänt. När klockan närmar sig 12 på natten, får vi skuttas över till BB-avdelningen samtidigt som vi säger hejdå åt Matts i aulan. Det känns verkligen tacksamt att få de timmarna för oss själva på förlossningen, för att hinna gosa med vår nyfödda i lugn och ro!
Födelsedagsbrickan - verkligen SÅ gott med kaffe och smörgås där och då!
Förlossningens längd: 4 h 41 min.