Jag bestämde ju mig i början på den här veckan att jag skulle följa med och sammanfatta mina tankar kring Buu-klubbens temavecka "Min kropp är min!". Det har jag nu gjort och ställt ihop till ett (långt) inlägg här nedan.

 

Vad jag hade för tankar och frågeställningar i början på veckan samt var man kan hitta alla avsnitt och sånt,
så hittar ni i inlägget jag skrev då [ här ].

 

 

 

 

 

Måndag:
Jag tyckte det var bra inledning som Malin tog upp när hon introducerade temat. Hon började med att berätta att vi alla har något väldigt vackert och fint som är bara vår egen, och det är vår kropp! Det finns ingen kropp som ser likadan ut, utan vi är alla olika.

 

 

Malin jämförde vår kropp med vår farvorit(lek)sak; "Kroppen är som din favoritsak, bara din egen, och den är bara du som bestämmer över. Om någon tar din leksak kan du säga "Stopp! Det där är min leksak och den bestämmer jag över!". Likadant kan du bestämma över din kropp. "Stopp! Det här är min kropp som jag bestämmer över!". Malin nämnde att vissa tycker om att t.ex. kramas, medan andra inte gillar det. Alla är vi olika!

 

 

I dagens program iscensatte Malin en liten teater, där det var en familj bestick som bodde i en korg:

 

Sen visar Malin en JA-matta och en NEJ-matta, och ställer frågan om man måste kramas då mamma och pappa säger att man ska göra det eller sitta i någons famn fast man inte har lust. Sen konstaterar hon att "nej det måste man inte, för du bestämmer över din kropp och vad du vill göra! Man måste aldrig om man inte vill och man får säga nej, även åt personer man känner." Malin tog även upp att bestickets föräldrar i stället kunde ha frågat om barnet vill sitta i famnen eller kramas för då skulle det ha varit så mycket enklare för barnet att säga sin åsikt.

 

 

Det var ett riktigt bra exempel tyckte jag, hela teatern som Malin iscensatte. Det var enkelt och konkret och tog inte särskilt länge heller. Ett bra recept för att fånga barns intresse och tillräckligt kort för att de ska orka hänga med och förstå.

 

 

Onsdag:
I onsdagens program visar Malin upp hula-hularingar i olika storlek. Hon berättar att man kan jämföra hula-hularingarna med hur mycket utrymme och hur nära man vill vara andra människor. "Innanför min hula-hularing får ingen annan komma, om jag inte själv vill det!" säger Malin. Hon berättar att ringarna kan vara olika stora; vissa har en liten för de vill vara nära andra och gillar att kramas. Medan andra har en störra ring och behöver mera utrymme runtomkring sig. Malin berättar också att hennes hula-hularing kan byta storlek beroende på hur hon känner mig för stunden: "Är jag arg eller ledsen så är den stor, för jag vill vara ensam men är jag glad är den liten för då vill jag kramas och vara nära andra!".

 

 

Det här med hula-hularingar tyckte jag var ett väldigt smart sätt att synliggöra för barnen hur integritet och personligt space kan se ut; en del vill ha mycket utrymme, andra vill vara nära varandra. Ringarna gjorde det lätt att se både hur olika stort behov av närhet man kan ha samtidigt som ringarna gjorde det synligt hur storleken (=behovet) av närhet kan variera. Det här är ett tips jag själv också skulle kunna tänka mig att använda mig av när man på jobbet ska tala om närhet och kramar.

 

 

Idag fick vi igen se en liten teater om Knutte Kniv, Giselle Gaffel och Sture Sked som är tre vänner som inte alltid är sams.
Det börjar med att kompisarna leker ta fatt, och när Giselle får fast de andra och leken är slut så slutar hon inte att picka de andra med sin gaffel. Knutte blir sur och arg på henne och rusar iväg efter att han ropat att hon ska sluta. Giselle och Sture förstår inte riktigt vad som hände, så Malin plockar fram JA-mattan och NEJ-mattan.
Sen ställer Malin oss frågan "Tycker alla om att kramas och vara nära varandra?" och vi får konstatera "nej, det tycker nog inte alla om". Malin tar igen upp jämförelsen med hula-hularingar och påminner oss om att vissa behöver mera utrymme och andra vill vara nära och kramas, men det är ju inte alltid lätt att veta hur andra tycker. Därför måste man berätta åt varandra vad som känns okej och vad som känns jobbigt.

 

Teatern fortsätter: Sture berättar åt Giselle att de gillar henne jättemycket, men ibland blir det för mycket pick. Knutte konstaterar att de är ju alla olika och Giselle håller med. Sen funderar de hur de i framtiden ska göra om de glömmer bort att de är olika och tycker olika. De konstaterar att då får man säga till, men man ska göra det snällt! Knutte avslutar det hela med att säga att det var ju lite dumt av honom att bli så där arg och bara springa iväg utan att berätta varför. Efter det fortsätter ta fatt-leken.

 

 

Jag kunde idag igen konstatera att det är ett bra sätt att fånga barns intresse genom att först synliggöra problem med en liten teater. Genom att barnen först får ta del av något som inte uttrycks av dem själva, men som de ändå är med om i vardagen, blir det lättare för dem att vara objektiva och ta till sig nya hjälpmedel. Just det här med att lära barn att de själva också måste berätta åt varandra vad som känns okej och vad som känns jobbigt är väldigt viktigt, och det här var ju ett bra sätt att visa hur man kan göra!

 

 

Lördag:
I lördagens program berättar Malin att hon och hennes kompis Bingo har en hemlis:
"Det är en bra hemlighet förstås men det finns både bra och dåliga hemligheter...". Sen fortsätter Malin att berätta att en bra hemlighet är något man blir glad av, som t.ex. överraskningar och födelsedagspresenter. Bra hemligheter ska man inte berätta vidare. Men så finns det dåliga hemligheter också, som gör en ledsen eller som man får ont i magen av när man tänker på. Sådana hemligheter får man berätta åt en förälder, farmor eller t.ex. en lärare, fast någon har sagt att man inte får berätta hemligheten vidare.
Sen fortsätter Malin och Bingo att viska om deras hemlighet, och avslöjar att de har satt ut en pruttkudde åt nästa veckas programledare. Det är en bra hemlighet som är skojig och ingenting man far illa av.

 

Det här tyckte jag var ett snabbt och enkelt sätt att visa exempel på bra och dåliga hemligheter, utan nå extra krusiduller. Det framkom inte vad som kan vara en dålig hemlighet, utan hur en dålig hemlighet känns - och det är ju så viktigt!

 

 

- - - - - - - - - - - - - - - - -

 

 

Det har varit riktigt lärorikt att ta del av de här tipsen, för mig som jobbar tillsammans med barn.
Genom programmen i veckan har jag fått ta del av många tips hur man kan synliggöra problemen och diskutera runtomkring dem tillsammans med barnen, på ett roligt och enkelt sätt och det var precis just det jag var ute efter i början på veckan!
Programmet under veckan hölls också väldigt sakligt och svävade inte ut med långa utläggningar och förklaringar, utan det hölls lättförstått och intressant för att fånga barnens intresse.