/ Allt och inget / Tankegångar /

Hjärnspöken såhär snart ett år senare


 
 
Snart har det gått ett år sen jag födde vår son, slutade va gravid och min kropp slets sönder.
 
 
 
Rätt så dramatiskt va?! Men såna tankar snurrar på i min hjärna sen en tid tillbaka.
Jag älskar vår son, jag skulle göra allt för honom. Jag skulle mer än gärna gå igenom graviditeten än en gång, förlossningen, tiden efteråt. Jag skulle vara beredd att ge ännu mera än vad jag gjort. Så det här inlägget handlar inte om att jag skulle ifrågasätta valet att föda vår son. Det handlar om min rädsla gällande ett tabubelagt ämne.
 
 
För en rädsla över att eventuellt tänka sig att föda ett barn till, det har jag. Jag är skiträdd! Samtidigt som jag så gärna skulle vilja föda fler gånger. Kanske inte än, eller absolut inte än, men under min levnadstid vill jag nog ha fler barn. Någon gång. Jag minns i dagsläget graviditeten som något mysigt, fint och fantastiskt. När jag läste genom min gravid-dagbok på en app insåg jag att jag förstås försöknat och har glömt massor. Inte var det en dans på rosor alla dagar eller veckor. Men kroppen och hjärnan är ju duktig på att få en att glömma det svåra. Det jag istället minns är hur häftigt det var att känna rörelserna i magen, jag kände mig snygg i min stora mage, jag njöt av att kroppen klarade av att vara igång största delen av graviditeten. Tänk att jag dagen innan han föddes var ut och promenerade 12 kilometer för att sen fortsätta föda under natten! Det är inte många förunnat.
 
 
Allt gick bra, hela graviditeten och nästan hela förlossningen.
Det var så mäktigt! Det var det häftigaste jag någonsin gjort och jag skulle så gärna göra det igen! Förutom de sista 4 minutrarna som var mitt krystskede. Efter dem blev det aldrig det samma igen. Jag förstod nog inte ens vad som hände, varken där och då eller veckorna efteråt. Jag fick upp sonen på bröstet och en stund senare rullades jag ner till operationssalen. Antalen stygn kunde de inte ens nämna. På efterkontrollen och fysio-besöket 3 månader senare sa de dock att "allt ser bra ut!", fast det inte kändes så bra. Jag hade gjort allt de sagt. Gjort mina knipövningar, tagit det lugnt, motionerat lät för återhämtningens skull. Hur kan de då säga "allt är bra" när det inte kändes så? Så jag gav mig inte, utan begärde vidare undersökningar. Slapp i magnetröntgen som visade något avvikande och fick remiss till en specialist i Seinäjoki. Jag hade rätt, allt stod inte rätt till! Den vetskapen är en skön känsla. Men efter det har jag också insett hur tabubelagt det här med förlossingsskador är och hur lite erfarenhet det tycks finnas inom vården om sådant. Eller så har jag bara inte kommit i kontakt med rätt personer. Jag skuldbelägger ingen!
 
 
Nu, över 11 månader senare, känns ju allt ändå rätt okej. Min vardag fungerar bra. Jag har läkt helt okej. Jag måste ha extra koll på kosten men det gör mig inget. Men efter besöket till Seinäjoki slets skorpan upp, dit jag begravt mina hjärnspöken över hur min framtid kommer bli. För grejen är, fast allt är bra nu behöver det inte vara läget om 5, 10, 35 år. Inte heller är det säkert att min kropp skulle bli återstäld fast man skulle operera på nytt. Det finns ingen garanti och ingen kan säga hur man egentligen ska göra. Allt är upp till mig. Och det är den vetskapen som skrämmer mig. Plus hur eventuella kommande förlossningar kan sluta. Det sistnämna känns ju mer aktuellt just i det här skedet av livet. Därför är jag så rädd och har svårt att släppa tankarna över hur det skulle kunna sluta. Nu märker jag att tankarna råddar ihop sig och att jag inte får ner mer text, fast jag i huvudet har så många lösa trådar att snurra upp.
 
Men tiden måste väl få göra sitt. Även om tiden inte läker alla sår.
 
 
Kommentarer (1)
Förlossningsskada / Graviditet / Postpartum / Rädsla / Svammel / Tankar