Lillen var ju beräknad till onsdagen den 6.6.2018 (vecka 40+0), men onsdagen kom och gick utan några tecken på att något skulle vara på gång. De följande dagarna gick i samma tempo, utan nå desto mer känningar än nån enstaka sammandragning här och där.

 

 

På lördag morgon (vecka 40+3) vaknade jag kl. 8 och trodde att vattnet gick när jag steg opp och for på wc. Jag väckte Matts och ringde in till förlossningen, där de ville att vi skulle komma in, efter vi ätit frukost i lugn och ro, för att kolla läget. Det blev en mysig start på dagen, vi var fyllda med förväntan och vi packade ihop det sista i BB-väskorna samt matade katten ifall de skulle säga åt oss att stanna inne. Men det trodde jag nu inte riktigt ändå, eftersom jag inte hade nå värkar alls i det läget.

Halv 10 traskade vi in till sjukhuset och jag fick lägga mig ner för att ta CTG-kurvan i en halvtimma och sen kollade de upp om det var vatten eller inte som hade gått. Under halvtimman jag låg i kurvan kom det en sammandragning och när de undersökte mig så var jag 2 cm öppen. De konstaterade också att det inte var vattnet som gått, utan sa att vi får åka hem tillbaka och att inom den närmaste veckan kommer vi nog ha en bebis. Det kändes lite surt att sätta sig i bilen hem igen, men mot kvällen började vi ändå misstänka att något var på gång eftersom jag började ha mer och mer (dock oregelbundna) värkar med ca 20-15 minuters mellanrum. Den natten sov jag ändå grymt bra!

 

 

På söndagen (vecka 40+4) när jag vaknade hade dock allting stannat upp, och jag bestämde mig att "nej nu ska han vräkas!" - så vi snörade på oss joggingskorna och for ut och promenerade flera timmar på dagen i hopp om att sätta igång värkarna igen. Jag tror vi promenerade närmare 12-13 kilometer allt som allt den söndagen...
Mot eftermiddagen drog värkarna igång igen med 12-6 minuters mellanrum, alltså ännu väldigt oregelbundna. När det började bli dags att äta kvällsmat kände jag ändå att jag ville ringa in igen och kolla läget, eftersom det jag hade trott var vatten ännu höll på och rann och värkarna ändå började tätna. Hade dock inga förhoppningar på att vi skulle få komma in den här gången heller, men ville nu kolla upp det hellre en gång för mycket än för lite.
Kl. 19.30  gick vi in till förlossningen och tog CTG:t för andra gången och när jag blev undersökt öppnades jag från 2-4 cm direkt. Barnmorskan skickade ut oss på promenad men sa att vi nog inte skulle åka hem mera och att hon behåller rådgivningskortet åt oss så länge vi är ute och går. Jag fick en panadol och vi traskade iväg längs strandpromenaden. Under promenadens gång gick både Matts och jag och småflinade hela tiden. 'Tänk, här var folk ut och motionerade men vi skulle föda barn!'. Efter en timma av promenerande hade värkarna blivit så pass täta att jag var 3:e minut fick stanna och luta mig mot Matts och andas igenom dem, så vi bestämde oss för att gå tillbaks till sjukhuset.

 

 

 

När vi kom tillbaka till förlossningen fick vi genast gå till ett förlossningsrum där de satte dropp och kollade läget. Då var klockan ungeär 22, jag var öppen 5 cm och det gick ännu bra att andas sig genom värkarna som fortsatte komma med ca 3 minuters mellanrum. En timma senare fick jag gå i badet - och det var så skönt! Jag satte på samma avslappningsövning jag tränat med under graviditeten och bara låg där och tog värkarna i en timma. När övningen var slut en timma senare kände jag att badet inte hjälpte så mycket längre, så jag ställde mig i stället i duschen där jag fick duscha varmt, varmt. Det hjälpte ännu ett tag, och runt kl. 0:20 klädde jag på mig sjukhuskläderna igen och vi gick tillbaka till vårt rum. Då var jag 7 cm öppen och fick in en pilatesboll att hoppa på samt testa andas lustgas. Lustgasen blev nog min räddning genom resten av förlossningen, den fungerade utmärkt!

 

 

Måndag natt (vecka 40+5): Vid det här laget började värkarna kännas mer och mer, men var ännu helt hanterbara när Matts masserade ryggen samtidigt som jag andades lustgasen. När barnmorskan kollade läget kl. 2 var jag fullt öppen, så värkarna hade gett effekt. Jag hade önskat att få föda sittande, så barnmorskan kom in med en förlossningspall som jag fick testa sitta på. Men ännu då gick det inte att krysta. Eftersom jag ännu hade en kant kvar och vattnet inte hade gått fick jag lägga mig i sängen med en jordnötsboll för att se om det skulle hjälpa till. Det gjorde det delvis, för nån minut senare gick vattnet och det var då det började göra rejält ont! Vi kom ändå överens med barnmorskan om att jag inte skulle behöva nån mer smärtlindring i det läget, eftersom jag andades genom värkarna så bra m.h.a. lustgasen och massagen Matts gav var tillräcklig. När ännu en timma gått och lillen inte hade sjunkit ner började vi fundera om det ändå inte vore bäst att ta epidural, så att vi skulle få vila lite. Det kändes dock som en eeevigheeet innan jag fick den där epiduralblockaden, för läkaren hann komma in till oss ett varv men gå ut igen för att han glömt något, innan han kom och satte blockaden. Jag tror aldrig att jag varit så arg som då! Nå, kl. 3.10 sattes den och vi fick äntligen vila lite.

 

 

Det var då det hela började dra ut på tiden, innan hade alla trott och sagt att det kommer gå fort.
Inget hade hänt när de satte nästa blockad kl. 5.20, och de började misstänka att det kunde vara en större bebis i min mage än de 3500 grammen som han hade blivit uppskattad till. Vi slumrade där mellan varven fram till strax före kl. 7 på morgonen, när det skulle bli skiftesbyte och rapport. Barnmorskan vi hade haft under natten konstaterade att läget såg lika ut ännu då och det samma sa vår nya barnmorska när hon tittade in en stund efter kl. 7. Hon sa att det här tar nog en bra stund ännu och att de sätter sista dosen med blockad när de haft klart rapporten.

 

Men kl. 7:30 kände jag plötsligt att nu hjälper inte epiduralen ett dugg längre - jag måste gå på wc (trodde jag)! Nått sånt hanns det nog inte med, för 4 minuter senare var han ute! Jag tror varken jag eller Matts hann ta in vad som hände där och då, allt gick plötsligt så snabbt - de hade ju sagt att det ännu skulle ta länge innan vi föder! Men ut kom världens finaste kille, kl. 7.34 måndagen den 11.6.2018, som minsann var större än de där 3500 grammen han var uppskattad till. Vad han vägde fick jag inte veta där och då, eftersom jag en stund senare skuttades ner till operationssalen. Men när de hämtade upp mig igen 2 timmar senare, skrattade bara barnmorskan och sa att "Jaa.. jag vet inte om det är bäst att din man får berätta vad pojken vägde. Eller vill du gissa?". Jag gissade på 4600 för att ta i i överkant, men hon sa flinande att nej inte ens det räcker till; 4625 gram och 56,5 cm lång. Det var absolut ingen liten bebis vi hade fått men han var välskapt på alla sätt och vis och vi fick konstatera att ska man skaffa barn ska man göra det ordentligt!