/ Allt och inget / Löpning /

Positivt överraskad


 
 
Igår var ju vädret allt annat än vad det är idag. Usch och fy och blä för denna regniga dag alltså! Det är sällan jag låter vädret påverka humöret ordentligt, men idag har jag varit trött, sur och tvär. Och jag skyller på vädret.
 
 
Men igår var allt tipp topp. Det satt jag och tänkte redan i bilen på väg till jobbet på morgonen. Ni vet, när en extra bra låt spelas på radion, solen skiner, trafiken löper smärtfritt, du är i god tid och slipper stressa and so on. Så var det igår, och det höll i sig hela dagen.
När jag kom hem från jobbet, böt jag snabbt om till träningskläder och började snöra på mig löpskorna. Blev även förvånad när sambon bestämde sig för att haka på. Han som aldrig ställer upp på sånt frivilligt. En timma senare satte vi oss i parken här utanför, nöjda och glada efter 8 kilometers länkki. Jag tror minsann Matts blev positivt överraskad att vi orkade så långt, han är ju inte känd för att ha tålamodet till sånt. Men det gick bra! 
 
Jag avslutade sen kvällen i gott sällskap, över en kaffekopp hos Niisis tillsammans med flickorna.
 
 
 
 
Så inte konstigt att denna regniga skitdag känns så dålig, då det var så bra igår. Men månne jag inte ska lyckas vända på trenden; jag har köpt hem glass, har flera avsnitt Skam osett och så har jag laddat upp med bra filmer. Jag kan ju åtminstone försöka! 😉
 
 
 
 
 
 
 
/ Löpning / Träning /

När man orkar mer än vad man tror


 
 
Efter all mat och allt socker på måndagen, tyckte jag att det passade mer än väl att joina Josse på en joggintur mot kvällen.
Vädret var perfekt och allt kändes på topp.
Kolhydratsladdning at it's best.
 
 
 
 
 
Vi sprang ner mot vattnet, runt Brändöpotten och när vi kom tillbaka vid sjukhuset där vi skulle avsluta så kändes det så pass bra att jag bestämde mig för att fortsätta lite till. Som mål hade jag att springa 10 kilometer, något jag inte gjort på många år.
 
 
När jag kommit upp i 10 kilometer kände jag ändå att pulsen var så pass stabil och orken fanns kvar,
så jag bestämde mig för att se hur långt jag orkar.
 
 
Nästan 16 kilometer senare (15,5 km tror jag mer på än vad Sportstracker och Fitbiten sa), så landade jag hemma på gårdsplanen igen.
Och det kändes bra!
Under våren har jag funderat om jag ska anmäla mig till ett halvmarathon - för nog skulle det ju vara lite häftigt!
Kollade nyss upp att Vasa ordnar det, den 2.9.. så jag ska fortsätta fundera lite till.
 
 
Dagen efter gjorde det fruktansvärt ont vid sidan av knäna, men mot eftermiddagen hade även den värken gett med sig.