Alarmet ringer klockan 9:00, jag snoozar vidare och sover igenom larmet som går av 9:30.

 

Väckningen har jag ställt kvällen innan, eftersom jag vet att Simone är på väg hit till Vasa för att shoppa. Efter shoppingen ska vi iväg till Öjberget på back-träning. Jag ser inte så värst mycket fram emot det, tänkte jag kvällen innan när jag kände hur de förra veckornas förkylningskrämpor ännu spökade lite i bakhuvudet.

 

Hur som helst, jag vaknar strax före 11 och tänker att nu  m å s t e  jag stiga opp.
Simone sa ju att hon skulle vara här någon gång mellan 10 och 11, och här ligger jag ännu i pyjamasen i sängen. Jag hinner inte mer än tänka tanken så ringer telefonen, hon säger att hon står utanför och att jag ska komma och kasta ner nyckeln. Lugnt säger jag åt Matts att han får gå och öppna, jag måste ju byta om! Jag stänger in mig på wc:n och tvättar mig, samtidigt som jag hör när Simone kommer in.

 

Hon säger hej och frågar sen genom wc-dörren om det finns kaffe, och om det är jag eller Matts som kokat det. "Det är såklart Matts" svarar jag, och kommer ut från wc'n med bara en handduk runt mig. Plötsligt hoppar massa folk fram och skriker "Surprise!!!" (tror jag att det var, jag blev så chockad att jag inte hann registrera), och jag hinner bara tänka *nääe!* och så stänger jag in mig i wc:n på nytt...

 

 

 

 

 

 

 

Jag kände mig totalt grundlurad. Verkligen, jag hade aldrig kunnat fantisera om något sånt.
Jag har hela tiden varit inställd på att möhippan går av i juli. Där stod jag nu, i bara bena och med skakande händer. Var det redan nu det skulle börja?!

Under tiden som tjejerna försvann ut ur lägenheten, började Simone berätta att jag har en liten stund på mig att packa. Vad jag behöver läste hon upp från en lapp, det enda jag registrerade av det hela var orden "träningstights" och "festskor". Konstigt hur hjärnan fungerar under stress... En stund senare hade jag fått ihop det mesta och ställt mig i ordning. En halv kopp kaffe hade jag också fått i mig. Så bar det av.

 

 

 

 

 

Vi behövde inte gå långt innan Simone svänger in mellan två gator och jag börjar undra vart vi riktigt ska. Jag trodde nämligen ännu att Vörå-gänget hade ordnat brunch för att Rebeckas pojkvän är på besök från Irland. Då vi går runt hörnet, utanför en lokal möts jag dock än en gång av alla tjejer och där står de med glas fyllda med mimosas. Först då börjar jag inse att Rebeckas pojkvän inte ens är i landet och att massa prat under en längre tid har varit en enda stor charad. Innanför dörren väntade dukat långbord och en massa gott, en riktig brak-brunch! Där satte vi oss och åt och lekte lite lekar sen.

 

 

 

 

Jag hade fått en outfit av tjejerna att ha på mig innan vi for iväg hemifrån; vit t-pajta, ett diadem som var som en slöja samt en rosa banderoll som det var fastsatt ballonger på. Alla andra i gänget hade också banderoller med ballonger, och efter en stund sa dom att jag skulle söndra en ballong. I ballongerna visade det sig finnas olika uppdrag i, skrivna på små lappar. Det första uppdraget var att hitta på dagens hashtag, #nadjasbridesquad blev det, taget efter texten tjejerna hade på sina banderoller.

När brunchen var uppäten fick jag veta att det var dags att sätta träningsväskan på ryggen och att vi skulle iväg. På vägen in till stan poppades ännu någon ballong med uppdrag innan vi hamna på stadens torg, där jag fick ännu flera uppdrag.

 

 

 

 

 

 

 

 

När klockan närmade sig tre skulle vi plötsligt vidare. Vi traskade iväg mot Vaasan Lyseon Lukio's gymppasal där vi tydligen skulle spela KoFu = kontaktfotboll. Vi delades upp i tre lag och spelade i olika omgångar. Det var så kul! Jag hade innan frågat av Simone hur svettiga vi kommer bli. "Inte så farligt" fick jag till svar. Nu i efterhand kan vi konstatera att svetten bara rann från oss allihopa, och ibland kändes det som om luften skulle ta slut när man sprang omkring inuti luftbollarna. Men det gjorde absolut ingenting, och träning fick vi (det känns än idag, måndag, när jag skriver detta).

 

 

 

 

Efteråt traskade vi tillbaka till lokalen, som jag tror kallas Lyktan(?), där vi duschade och tog det lugnt nån timma tills dess att pizzabudet kom med våra pizzor. Under tiden vi åt, skulle jag även titta på olika assecoarer/prylar och försöka klura ut vem de tillhörde och vilket minne jag + personen delar. Det var ibland otroligt svårt att veta vem det kunde vara! Sen spelade vi spel, fotade i photoboothet de hade fixat och så sjöng vi karaoke. Sen bar det av in till stan och dansgolvet.

 

 

 

 

 

Vi stegade in till Ollis, där jag fick ett sista uppdrag för kvällen. Att samla på "drinkbiljetter". Sen dansade vi tills baren stängde och solen var på väg opp tillbaka. Jag tror aldrig jag har gjort det i Vasa tidigare. Mina fötter var så sjuka efter allt dansande, så jag och en annan vän tog taxi hem. När jag kom hem bara satte jag mig ner en bra stund, åt en smörgås och bara log.

 

 

 

 

 

Jag satt hela gårdagen och nästan ville börja gråta när jag tänkte på hur fina vänner jag har; som har planerat och fixat allt detta. Bara för mig. Helt obeskrivlig känsla, och jag gick och la mig med största leendet på läpparna. Tusen tack för en superbra dag, tjejer!

Ni är bäst!